Till en början kändes det skamligt. Pinsamt. Förnedrande.
Här kommer hela bajshistorien med delar som inte fick plats i SVTs inslag!
Under flera år hade jag drömt om att få ett jobb på Vittjärvshus och äntligen skulle jag få komma på anställningsintervju!
På morgonen den dagen det var dags för intervju var magen lite orolig, precis som det kan vara när man är nervös. Det här var som sagt ett jobb som jag hade drömt om i flera års tid. Jag gjorde ett försök på toaletten men nej, det gick inte. Jag åkte hemifrån men kände ganska omgående att jag var tvungen åka hem igen för att göra försök nr 2. Fortfarande ingen lycka.
Hoppade in i bilen och började köra. Efter en stund…
CRAP! Jag MÅSTE på toa!!
Jag brukar alltid ha med våtservetter, rena underkläder och ett par byxor. Tror du att jag hade med nåt av dessa denna viktiga dag?! NEJ självklart inte. Började rota runt i bilen men det bästa jag hittade var en handduk. Sedan fick jag se tre servetter, varav den ena var halvt använd av dottern. Jepp perfekt, det här fick duga!
In bakom bilen för att göra det som måste göras, nöden har ingen lag. Sedan drog jag upp byxorna och precis då passerade en buss full med militärer!. PUUUUH, tänk om bussen kommit lite tidigare?! (Idag skrattar jag hysteriskt åt det men det gjorde jag minsann inte då!)
Ringde mamma och var lite halvt hysterisk när jag berättade vad som hänt, hon lugnade mig och fick mig att slappna av. Strax efter fick jag ett sms av en fin vän. Hon skrev att jag är en underbar människa och om jag bara är mig själv på intervjun så skulle allt gå jättebra (tack underbar du, du vet vem du är)!
Idag skrattar jag gott åt hela historien och det bästa av allt?! JAG FICK JOBBET! 🙂
Hur skulle du hantera situationen? 🙂
Follow my blog with Bloglovin
Stort Hanna! Jag har själv samma förlossningsskada grad 4. Dock klarade jag mig med EN operation på ca 4-5 timmar och en natt på intensiven. Jag förlorade 1,4 liter blod och har aldrig känt mig så trasig någon gång! Jag behövde aldrig operera dit en stomi utan avföringen fungerar för mig. Tack för att du delar med dig av något som inte alls är så vanligt men som fler bör veta om!
Visst känner man sig trasig, övergiven och ensam. Dessutom är det inte så lätt att våga öppna sig och berätta om det. Skönt att höra att du är återställd 🙂