Att få besked om stomioperation.
Jag kommer aldrig någonsin att glömma första gången kirurgerna berättade för mig att stomi kanske var sista utvägen, sista utvägen att laga den tarm som läckte (fortfarande läcker) avföring, tarmslem och dylikt rakt ut i min trasiga kropp.
Vänta nu här, VA?! Stomi? På mig?
Aldrig i livet, över min döda kropp! Kommer inte att ske!
Sedan gick jag hem, jag googlade och läste. Slukade spaltmeter med information. Grät, skrek och vrålade i ren frustration. Rädsla, ångest och förtvivlan. Jag skulle ju ”bara föda barn”, hur kunde då detta hända. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag trott att en vaginal förlossning skulle kunna innebära skador som leder till stomi.
Jag kände mig så ensam och förtvivlad och inte visste jag då det jag vet idag, att vi är många som lever med den här typen av komplikationer till följd av förlossningsskador!
Här var jag nyförlöst och lyckligt ovetande om allt som komma skulle…
Att landa i tanken.
Så gick det några veckor och tankarna började sakta men säkert förändras. Kanske skulle livskvaliteten faktiskt kunna förbättras av en stomioperation?!
Innan stomin levde jag med analläckage, det läckte alltså avföring. Inte mängder men sådär som det för en del kan läcka urin när man nyser. Det kunde komma lite avföring då och då och genom mitt dräneringshål kom det avföring, tarmslem, var och liknande ofräscha kroppsvätskor. Jag var konstant rädd för fläckar på kläderna, att lukta illa och framförallt paniken att inte hinna fram till toaletten om jag plötsligt blev bajsnödig. Hade jag inte nära till en toalett så kom det i brallan.
Jag hade en egen ”skötväska” med rena trosor, rena byxor och våtservetter. Var olyckan framme skulle jag minsann inte vara uppställd utan då skulle jag kunna lösa problemet på bästa möjliga sätt.
Att ständigt dras med dessa rädslor så fort du lämnat bostaden, det är inte lätt. Många stannar kvar i hemmets trygga vrå, blir folkskygga och vågar sig knappt ut.
Sista bilden på min mage före operation, stomisköterskan har märkt ut stomin.
Nyvaken och omtumlad efter operationen!
Detta ska inte få förstöra mitt liv!
Jag bestämde mig ganska snabbt för att inte låta mina besvär förstöra mer än nödvändigt i mitt liv och när jag hade fått landa i alla tankar och funderingar runt stomin så insåg jag att livet skulle underlättas. Om någon hade sagt till mig för 5 år sedan att det kommer en dag i ditt liv när du faktiskt är tacksam för en stomi, då hade jag nog trott att den personen var helt bakom flötet och hade tappat verklighetsuppfattningen.
Det är inte kul alla dagar, jag hade självklart helst haft en hel tarm med fungerande muskulatur men nu är läget inte så. Tarmen är trasig och musklerna funkar inte heller som de ska så därför har jag valt att bli vän med min stomi, acceptera den och se den som min räddare i nöden!
Bland de första bilderna på stomin.
Mitt ”stomikit” 🙂
Tack vare stomin slipper jag analläckage, jag slipper vara rädd för fläckar på kläderna och jag slipper vara rädd att lukta illa. Jag kan åka till stan och strosa utan att vara livrädd för att bajsa ner mig. Jag löper mindre risk för stora infektioner och vad jag förstår är risken för en ny blodförgiftning mindre nu när jag är stomiopererad. Förutsättningen att kunna laga tarmen ser dessutom mycket bättre ut idag med stomi än vad den gjorde innan stomin när tarmen var i full gång.
Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att stomin har gett mig mitt liv tillbaka och även om jag på ett sätt önskar att jag slapp den så funkar allt så mycket bättre och jag kan känna tacksamhet för att ha fått mitt liv tillbaka.
Händer oftare än man tror.
Jag blir så ledsen och illa till mods när jag förstår hur många vi är som faktiskt får sådana här komplikationer efter en vaginal förlossning. Jag kommer i kontakt med andra stomiopererade kvinnor och jag upptäcker bara fler och fler. Vi är många. Skrämmande många. Och tragiskt nog blir vi bara fler och fler.
Jag hade tur och fick tid att smälta min förestående stomioperation men alla är inte lika lyckligt lottade. Det gör så ont i mitt hjärta när jag hör berättelser om kvinnor som kommer till förlossningen och som måste opereras efter en stor bristning och som sedan vaknar upp och får höra att de är stomiopererade. Chock, smärta, sorg, förtvivlan… Ja jag kan inte ens föreställa mig.
Detta är en verklighet, en mörk verklighet och det sker i Sverige idag 2016!
KRAM
Det är så sorgligt att det kan bli så där efter en förlossning men samtidigt är jag glad över att det finns hjälp att få. Önskar dock att det inte behövdes.
Ja visst är det tråkigt att det kan bli såhär, tyvärr är det inte så ovanligt att det blir komplikationer och inte heller att man får bestående mén. Jag har fått ett väldigt stort kontaktnät och vi är så många som lever med olika komplikationer men eftersom ämnet är ganska ”skamfyllt” så är det tyvärr många som lider i det tysta. Innan jag gick ut med min skada hade jag knappt fattat att det fanns andra som jag men nu vet jag att vi är många 🙁
Även om jag vill krossa tabun och tvätta bort skammen så är jag samtidigt rädd att skrämma blivande mödrar och det vill jag verkligen inte. Så det kan vara svårt att hitta en balansgång mellan det jag vill få fram och att skapa rädsla. Jag hoppas bara att jag inte bidrar till förlossningsskräck! Kram /Hanna
Din blogg är viktig!
Tack 🙂