Hanna, sluta upp med fånigheterna och fokusera på föräldrarollen. Ska det vara så svårt?
Det här är en del av en kommentar jag fick för några dagar sedan av någon som såklart hade skrivit under med ”namnet” Anonym. Med fånigheter menades podden och bloggen. Personen tycker att jag istället för att bara sitta vid datorn ska engagera mig i vårt barn och vara en ”riktig förälder”.
Så, nu ska jag vara helt ärlig och säga såhär:
Nej, jag är inte alltid EN PERFEKT MAMMA. Men, det har inget med varken podcast eller blogg att göra. Jag är bara människa, jag gör fel ibland. Många gånger har det med min smärtproblematik och mina värktabletter att göra. Innan jag blev mamma LOVADE jag mig själv att jag aldrig någonsin skulle skrika på mitt barn.
Tror du jag har hållit det löftet?
Näpp, det har jag minsann inte. Säg den mamma som inte höjer rösten till sitt barn när hon exempelvis blir rädd (typ ungen springer mot en trafikerad gata..). Jag har höjt rösten vid rädsla men jag har också höjt rösten när jag är arg.
Jag har vid ett tillfälle efter en operation (var en påsk har jag för mig) när jag hade fruktansvärt ont sagt saker till min dotter som jag än idag, typ 2 år senare fortfarande ångrar. Jag skäms för det jag sa och jag kan aldrig ta tillbaka orden. Däremot tror jag i ärlighetens namn inte att Selma kommer ihåg det. Men jag kommer ihåg det och jag kommer aldrig någonsin glömma det.
Här har vi till exempel en bild som är tagen vid ett tillfälle när jag bara ville krypa ner under jorden och gömma mig några veckor. Det är inte lätt att vara en bra version av sig själv när kroppen skriker…
Nåväl, tillbaka till att podd och blogg skulle göra mig till en dålig förälder. Kan du gissa när jag bloggar? Jo, jag skriver oftast mina inlägg sent på kvällen långt efter att Selma somnat och sedan finns det en häftig finess som heter ”tidsinställ”! Whaaaat, hur bra är inte det?! Jodu, det är skitbra för en mamma som har fullt upp med att umgås med sitt barn 🙂
Vad gäller podden är det ungefär samma sak där. Det har hänt att jag spelat in under en eftermiddag eller en kväll men redigeringen den sköter jag allt som oftast på kvällarna efter läggdags för lilla damen. Dock blir det många sena kvällar, den här veckan har jag till exempel suttit till efter midnatt två kvällar i rad. Jag ser redigeringen som något rogivande, det fungerar bra som terapi. Vissa scrapbookar, jag poddar. Om jag sedan råkar ha något inspelningstillfälle vid tillfällen när Selma faktiskt är vaken ser jag det inte så farligt att hon får kvalitetstid med sin far. Jag tycker inte att det är något fel med att då och då göra saker utan mitt barn, om aktiviteten sedan är shoppingtripp med väninnor, middag på tu man hand med maken, träning på gymmet ELLER poddinspelning, tycker inte jag spelar så stor roll.
Med andra ord, tiden jag lägger på digitala medier säger ingenting om hurvida jag är en bra mamma eller ej.
Åh nämen så typiskt. Skamma och skuldbelägga kvinnan. Oavsett vad hon gör. Alltid kvinnan. Varför skrevs det ingen upprörd kommentar när du nämnt att din man, på grund av hans sysselsättning, spenderar timmar med att skruva i en skoter? Jo för att kvinnor får inte ta plats, inte höras, inte fylla sitt liv med annat än att vara maka och moder. Visst måste vi medmänniskor ändå vara bättre än såhär? Hur många kan ärligt säga att de lägger så mycket tid och engagemang för att ens egen, och alla andras, döttrar en dag ska kunna föda sina och sina mäns barn i ett tryggare förlossningssverige? Är inte det en av de finaste gåvorna vi kan ge våra döttrar? En förändring som kan rädda liv och livskvalitet. Nä. Skit i nötterna. Skriver man elakt bakom en skärm är man så fylld av dåliga känslor och egenskaper att man redan har förlorat. Sorry för lång kommentar men jag har nog inte skrivit på någons blogg sedan början av tvåtusentalet men nu brann jag av. Kämpa på Hanna, du är grym! Önskar att en liknande blogg hade funnits för snart nio år sedan då jag var nyförlöst efter katastrofsnitt. Rädd, ledsen, besviken på hur man blivit behandlad. Då hade jag rutit. Inte stängt in och trängt bort.
Du har så rätt i det du säger, ingen reagerar när det är pappan som på ett eller annat sätt är ”frånvarande” men voj voj om mamman är på gymmet några dagar i veckan eller kanske åker på en hotellövernattning med vänner.
Och du.. Nu sitter jag här och snörvlar med tårar som sprutar. Ödmjuk och så lycklig över dina fina ord.
Så tråkigt att höra om ditt katastrofsnitt, jag hoppas att kvinnor idag får bättre stöd men jag är faktiskt inte helt säker på att det är så. Men, förändringarnas vindar blåser och i framtiden ska banne mig ingen kvinna falla mellan stolarna! Hoppas du mår bra idag och att du fått möjlighet att bearbeta upplevelserna. Som ett litet tips så kan du lyssna på förta delen av Johanna Stenvalls berättelse på podden, den handlar om hennes akutsnitt i vecka 34 http://underlivetochlivetsunder.podbean.com/e/minskade-fosterrorelser-leder-till-akutsnitt/
Kram <3
Tyvärr har jag nog inte bearbetat riktigt. Har svårt att se och lyssna på liknande upplevelser för då kommer så mycket tunga känslor. Jag vill inte ha tunga känslor utan bara fokusera på det positiva att vi lever och faktiskt fick marginalerna på vår sida! Andra förlossningen för 6 år sedan höll också på att bli en skräckupplevelse enbart på grund av förlossningsläkarens bemötande. Tack och lov löste en rasande make och ett läkarskiftbyte den krisen. Men det var maken man lyssnade på. Inte mig. Nåja. Jag har gjort mitt i förlossningssängen och kan tack och lov bara tänka på allt det fina och magiska som kom in i livet tack vare barnen❤ Men den dagen min egen dotter ska föda barn ska jag minsann häcka omkring förlossningsrummet och se till att alla lyssnar på henne ????
När man börjar prata om saken visar det sig ofta att väldigt många kvinnor har varit med om ett eller annat och jag tror att det är många som inte har bearbetat sina upplevelser. Jag har själv en lång väg att gå och för mig går det oftast bra att prata om saken och berätta men när jag lyssnar på mig själv eller läser en artikel som någon annan skrivit om mig, då börjar jag alltid stortjuta. Det blir liksom verkligt på ett annat sätt och det måste ju vara ett tecken på att jag fortfarande är under bearbetning… Jag valde en samtalskontakt men idag känner jag att det inte ger mig så mycket med dessa samtal, för mig fungerar det bättre att skriva och då blir bloggen terapi för mig själv samtidigt som den kanske kan hjälpa andra.
Jag är helt med dig, den dagen Selma ska föda barn kommer jag att vara som en hök och om nånting händer kommer jag garanterat att vara den som ser till att eftervården INTE brister!
Jag tror jag smäller av. Vem i hela fridens namn har ngt att göra med om Du ”bloggar” eller ”poddar” ,eller ej. Det är tydligt att man inte ska sticka ut på ngt sätt. Sitta hemma i gungstolen och inte märkas eller synas , så ska det va enligt den svenska modellen. Vill Du överleva allt elände Du gått igenom så förstår jag att Du måste ha ngt som avleder dina tankar om framtiden, hur kommer det att gå med din skada, kommer DU någonsin att bli helad. Till din anonyme komenterare vill jag bara säga: sköt dig själv och skit i andra, förmodligen har Du ingen empati för andra människor eller så vet Du ej vad empati betyder eller så är Du rent av inte förälder överhuvudtaget. Tack för ordet. Till dej Hanna ; fortsätt att göra det Du tycker om och behöver Du hjälp med att vara mamma kan Du ju be om hjälp från din exemplariska tyckare som verkar ha kläm på hur man är en bra super mamma. Tack för ordet och lycka till med op nr 26.
Tack <3
Ja visst är det fascinerande att man kan döma utan att egentligen veta… Det är väl just det här att man vågar sticka ut hakan, vågar stå för något och vågar synas som gör att en och annan tar sig friheten att tycka både det ena och det andra.
Kram
Det är verkligen FANTASTISKT (not) hur mycket många tror att de vet om andras liv… Tråkigt att du känner att du behöver försvara dig. Kram ????
Hehe ja visst är det!
Jag brukar faktiskt inte svara på sådana kommentarer, jag brukar trycka på DELETE! 🙂 Ibland blir jag däremot så himla irriterad och/eller arg att jag inte kan låta bli! Kram
Har du övervägt att inte kommentera såna här idiotiska kommentarer? Jag som läsare blir arg över att du får såna skräpkommentarer. Du verkar vara en stark kvinna och fin mamma som går din egen väg. Fortsätt med det och låt ingen tysta dig! Lycka till med operationen och tack för att du bloggar!❤
Hej! Ja, jag brukar faktiskt inte kommentera utan när jag ser att det är något ”elakt” brukar jag radera innan jag ens har läst färdigt. Men, ibland blir jag så arg eller irriterad att jag inte kan låta bli 🙂
Tack <3
Herregud! ”Anonym” vad är ditt problem? Modigt att gömma sig bakom pseudonym när du ger dig på en kvinna som med all säkerhet är stark nog att möta dig verbalt, och kritisera hennes liv på grövsta sätt. Det osar fegt lång väg. Stå upp rakryggat för din åsikt och livsval på det sätt som Hanna gör, är inget för ynkryggar, så jag förstår på ditt tillvägagångssätt att du inte vågar eftersom du uppenbarligen vet att du är ute på djupt vatten. Sopa på egen trappa och ifrågasätt istället varför du tar tid ifrån Din familj och läser hennes blogg och retar upp dig på podden ? Vad gör just DU varje dag för att förbättra för hundra tusentals personer som i framtiden kan drabbas av liknande skador som Hanna och många av oss andra förlossningsskadade , eller inom något annat område? Sjunker ner framför datorn och retar upp dig på andras engagemang och försöker slå ner det? Jag föraktar ditt sätt och bejublar Hannas och alla andra starka människor med äkthet och engagemang, som trots såna som du, fortsätter sprida sitt budskap och aktivt arbeta för att förändra.
Tack för ditt stöd Jenny <3 Kram
Hej Hanna,
En liten reflektion på vad, i mitt tycke, var en felriktad kommentar.
Att ditt arbete med podd/blogg skulle göra dig till en sämre mor. Hur då? Inte bara är du en förälder som alla andra normala föräldrar, dessutom har du hittat en hjärtefråga du brinner för och ett sätt att aktivt jobba med densamma för att förändra och förbättra här i världen. Du gör vad du kan för att både ditt, och andras barn, ska växa upp och slippa uppleva förlossningsskador. (Du gör mer än så, men för att kort sammanfatta i en kommentar så förenklar jag lite).
Det om något gör dig till en BÄTTRE förälder än många av oss!
Fortsätt tro på dig själv och din intuition säger jag!
Hej Anna. Och tack! 🙂 Nu blev jag rörd och alldeles tårögd, så fina ord. Tack igen <3
Word.
🙂
Hej Hanna, jag läser din blogg och är imponerad av hur du på ett bra sätt berättar/informerar om det som hände dig vid förlossningen- det berör och jag är övertygad om att det kan hjälpa till att för blivande mammor att veta sånt. Jag har träffat dig en gång på Sunderbyn (med Cezo) och där gjorde du intryck på mig när du berättade för C om hur du hade det. Fortsätt din väg, strunta i alla usla kommentarer du är behjärtansvärd <3
Hej. Ja, det kommer jag ihåg 🙂
Tack <3
Bra skrivet Hanna! Herregud, du ska väl inte behöva försvara dig för att du lägger tid på bloggen och podden. Jag tycker du verkar vara en jättebra och härlig människa! 🙂 Fortsätt som du gör!! 🙂
Kram Martina
Tack 🙂