Att vara lyckligt ovetande.
Jag kommer aldrig någonsin att glömma det hav av känslor jag upplevde när läkaren sa att stomi eventuellt kunde vara enda utvägen för mig. Sista utvägen.
Jag ville inte riktigt förstå, varför skulle jag behöva ha stomi? Jag hade ju bara fött barn och hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att en förlossning kunde leda fram till en stomioperation. Jag hade aldrig hört talas om att man kunde få sådana komplikationer under förlossningen att stomi skulle behövas.
Idag vet jag bättre. Vi är skrämmande många stomipinglor som fått våra stomier till följd av en förlossningsskada. Och det värsta är att så få vet om att det ens kan hända, precis som jag själv var så ovetande för några år sedan.
Acceptera och sluta fred.
Mina känslor för stomin förändrades ganska snabbt när jag hade fått gråta, skrika och prata med människor i min närhet. Jag valde att acceptera att det var mitt bästa alternativ och jag slöt fred med tanken på att en stomi faktiskt skulle göra livet lättare. Det var dock inte jättelätt eftersom det kändes både främmande och skrämmande.
Eftersom jag blev akut sjuk och fick en abcess (böld) som tvingade fram en akut operation en söndagkväll i slutet av november så bestämde läkaren att tidigarelägga min stomioperation. På måndag förmiddag, när jag hoppades på att få åka hem, fick jag beskedet att stomioperationen skulle tidigareläggas och att jag redan dagen efter skulle genomgå operationen. Jag hade så många känslor i kroppen och även om jag var inställd och förberedd på operation så slogs fötterna undan när det helt plötsligt skulle ske tidigare än planerat. Ångest och panik men tillslut insåg jag att det var rädsla som framkallade dessa känslor. Tre-fyra veckor hit eller dit spelade faktiskt ingen roll, det skulle ju ändå göras!
Lite rädd och nervös men ändå på något sätt lugn och redo inför vad som komma skulle. Här väntade jag på stomisköterskan som skulle märka ut stomin på magen. Snyggt sjukhusmode dagen till ära 😉
Såhär såg det ut när hon var klar med utmärkningen.
Nyvaken och lite omskakad efter operationen. Fick sitta länge på toaletten innan jag lyckades kissa och här var jag så nöjd att jag till slut lyckats klämma fram några droppar på egen hand utan att behöva tappas.
Inte så farligt att lyfta på tröjan första gången faktiskt, jag var livrädd för hur det skulle se ut men det var lindrigare än vad jag hade trott!
Att lära känna sin ”nya kropp”.
Första tiden med Märta (som jag kallar min stomi) var läskig. Jag gruvade lite för att byta påse eftersom det läskiga (enligt mig) var att hantera stomipluppen. Röd och dallrande och ändrar storlek eftersom tarmarna arbetar i en kramande rörelse och det blir väldigt tydligt på min stomi (ska försöka filma det någon gång). Ca två veckor efter operationen släppte de där läskighetskänslorna och efter en tid kändes det helt naturligt att handskas med stomin.
Absolut första gången jag fotade ”Märta” efter operationen.
Några veckor efter operationen och det syns att svullnaden på själva tarmen gått ner ganska mycket.
Att vara delaktig i beslutet.
Idag är jag så glad och tacksam över att jag fick lång betänketid och att jag faktiskt fick vara delaktig i beslutet om stomioperation. Tyvärr är inte alla lika lyckligt lottade och det förekommer att kvinnor som fått sfinkterruptur vaknar upp efter en operation och först då får information om att de stomiopererats. Helt utan förvarning eller information. Det måste vara skrämmande och jag vet inte hur jag hade klarat av att hantera en sådan situation. Idag, med facit i hand, kan jag dock inte låta bli att fundera på om jag hade klarat mig lindrigare undan om de hade lagt stomin på en gång.
Jag är väldigt lättad över att livet med stomi fungerar bra och att min livskvalitet blivit bättre med påse på magen. Att läcka avföring och ständigt riskera att bajsa ner sig är inte kul och det tär dessutom fruktansvärt mycket på psyket.
Senaste kommentarer