Hanna Öhman

Då mina svar blir ganska långa väljer jag att publicera detta inlägg i två delar.

Martina:

Hej Hanna!
Önskar du ibland att du slapp ha stomi?
Jag har ändå uppfattningen av att du inte är deppig över det, utan försöker göra de bästa av situationen. Jag har sagt de förr, att jag är så imponerad av din styrka!
Kram Martina

Hej Martina och tack för dina fina ord. Det är ytterst sällan jag tänker i de banorna att jag önskar att jag slapp min stomi. Förmodligen beror det på att jag hade ganska ordentliga problem med analläckage/avföringsinkontinens innan stomioperationen. För mig är livet med påse på magen betydligt enklare än livet innan påsen. Att hela tiden leva med rädsla för att bajsa ner sig, att alltid planera vad man vågar stoppa i munnen och liksom planera kostintaget utifrån vilka planer man har, att alltid ha extrakläder med ifall olyckan skulle vara framme. Jag har vid några få tillfällen haft läckage från påsen och det är såklart inte någon höjdare men rädslan för läckage går inte riktigt att jämföra med rädslan för att bajsa ner sig, dessutom har jag bara haft läckage i samband med sår under min stomiplupp (och en gång när jag inte hade satt fast påsen ordentligt).

De gånger jag kanske tänker att det vore skönt att slippa påsen är när jag ska göra något och vill ha tom påse. Typ om man ska vara en dag på stranden eller kanske iväg på shoppingrunda. Som tur är kan jag irrigera och på så sätt kontrollera när tarmen ska tömmas.

Första bilden på Märta (som jag kallar min stomi). Här var den fortfarande väldigt stor och svullen i jämförelse med hur den ser ut idag.

Någon vecka senare såg den ut såhär (och idag är den ännu mindre).

Veronica:

Det vore väldigt intressant att veta hur din vardag är med stomipåse. Vad är jobbigast? Hur funkar det praktiskt? Vad är du mest förvånad över? Hur reagerar omgivningen? Tror du att du nånsin kommer slippa den? Hur känns det att visa den inför Adam? Tack också för en fantastisk blogg! Du ger oss andra sån styrka när du berättar om hur du kämpar. Du är en sån förebild för så många!! Stor kram från Norrland

Hej Veronica! Tack det värmer att höra 🙂

Oj, vardagen är väl ungefär som för vem som helst egentligen bara den lilla skillnaden att jag inte själv bestämmer när jag ska bajsa. Magen sätter fart när jag stiger upp och en stund efter frukost brukar det vara dags att byta påse. Oftast byter jag två gånger per dag, en gång på morgonen och en gång under eftermiddag/kväll. Jag använder en-dels slutna påsar vilket betyder att jag avlägsnar alltihopet varje gång jag byter påse. Tömningsbara påsar kan vara smart om jag tillexempel ska iväg någonstans, då behöver jag bara gå på toaletten och tömma innehållet där.

Rent praktiskt är kanske det svåraste att komma ihåg att alltid ha med nya påsar och allt jag behöver för att byta påse. Jag har små ”stomi-kit” i typ alla mina väskor men visst händer det ibland att jag drar iväg på äventyr och glömmer sådant hemma. Än så länge har jag aldrig råkat ut för att något hänt under sådana tillfällen utan jag har klarat mig (ta i trä). Förra veckan åkte vi till svärmor i Piteå och när vi var nästan framm (5 mil enkel resa) kom jag på att jag hade min handväska med stomikit i den andra bilen. Jag hade tom påse när vi åkte dit och jag klarade mig hela eftermiddagen  och kvällen som tur var. Hade det uppstått ett läckage vid ett sånt tillfälle skulle situationen inte vara speciellt trevlig, höhö.

Saker jag alltid (oftast) har med mig: En hundbajspåse jag liksom hänger fast i byxan så att jag kan dels skydda kläderna men även låta allt avfall landa direkt i den, en ny påse med färdigt hål för min stomi (sax har jag inte med mig), kompresser samt barriärskydd till huden.

Omgivningen reagerar inte så mycket, det syns liksom inte på mig att jag är stomiopererad. Min familj och mina vänner vet så om jag släpper en brakfis så skrattar vi oftast bara åt saken. Många är nyfikna och ställer frågor och det tycker jag är kul för det känns alltid lättare att berätta när någon frågar.

Om de lyckas laga min tarm är tanken att stomin ska kunna läggas ner. Jag vet dock inte vad jag egentligen tycker om den saken. Det känns ganska skönt att ha den eftersom jag hade sådana problem med avföringsinkontinens innan stomioperationen (har skrivit mer om det i svaret på Martinas fråga här ovanför).

Att visa påsen för Adam är inga problem. Inte heller att visa honom stumpen när jag inte har någon påse på plats. Sedan vill jag såklart gärna sköta hygienen runt stomin på egen hand, så det är jag glad att jag kan göra. Tror att jag hade upplevt det aningen jobbigt om jag var i så dåligt skick att han hade fått ta hand om påsbyten med mera. Men, jag vet ju att om det skulle komma en dag när jag behöver hjälp så skulle varken han eller jag tveka.

Lena:

Hej Hanna. Vill börja med att säga tack för en ärlig blogg om ett än idag tabubelagt ämne. Jag gillar att du kan varva allvaret med att då och då skriva med glimten i ögat. Jag undrar om du upplever att ditt självförtroende och din självkänsla/självbild förändrades efter din stomioperation?

Hej Lena. Jag hade så lång tid på mig att bearbeta tankarna på en stomioperation att jag trodde jag var helt redo och att jag hade hunnit ställa in mig på hur kroppen skulle förändras. Dock tidigarelades min operation med ett antal veckor eftersom jag blev sjuk och när jag låg där i sjukhussängen och fick besked att de ville operera mig redan dagen efter fick jag lite smått panik. Jag hade planerat en massa saker jag skulle göra med min ”hela” mage och känslan när jag inte skulle hinna göra dessa saker ”en sista gång som icke-stomiopererad” gjorde mig lite sorgsen.

Sista bilden på magen innan operation.

Direkt efter operationen kändes det ganska bra men så kom då den där första gången när jag skulle byta påse. Jag kommer ihåg hur händerna skakade när jag lossade den påse jag fick under själva operationen. Och när jag fick se stumpen blev jag förfärad. Ville nästan kräkas åt den. Området var stort och svullet och stomistumpen kändes gigantisk. Huuu, jag ville bara stoppa in den i magen igen! För varje påsbyte började det dock kännas lättare och lättare och efter ca två-tre veckor kändes det inte alls så farligt. Då hade dessutom svullnaden gått ner och den såg inte så stor ut längre.

Men, visst förändrades mycket. Både mitt självförtroende men kanske framförallt min självkänsla. Tankar som ”Hur ska Adam kunna tycka att jag är snygg och sexig när jag för fasen har en jäkla skitpåse på magen”. Före operationen trodde jag inte att jag skulle få jobba med att få tillbaka en positiv självbild men sanningen är den att det tog mig en stund att acceptera och landa i allt. När jag sedan fick tag på ”partypåsen” (en svart stomipåse) kände jag mig faktiskt riktigt snygg och då kändes det dessutom helt ok att strutta runt på stranden med låg bikinitrosa med påsen på frihäng.

Partypåsen.

Anonym:

Jag har en fråga som jag knappt vågar ställa. Det blir skämskudde nästan men här kommer den. Hur känns det när du bajsar? Känner du det på magen typ? Blir du bajsnödig?
Hoppas du inte tar illa upp. /L

Haha, det var väl inte en så farlig fråga 🙂 Det är väldigt svårt att beskriva känslan men ja jag känner oftast när jag bajsar. Detsamma gäller gaser. Ibland, inte alltid men oftast, känner jag när gaser är på väg och då kan jag lägga handen över stomin för att ljuddämpa fjärten. Man kan säga att det liksom kittlar till på magen både vid gaser och avföring, lite som att ha fjärilar i magen.

Det här låter kanske konstigt men ja, jag kan känna att jag blir bajsnödig i samband med att det faktiskt börjar fyllas på i påsen. Det är minsann fascinerande hur kroppen fungerar. Och nej, jag tar absolut inte illa upp.

Resterande frågor och svar kommer inom kort.