Jag är hemma med vård av sjukt barn och har suttit en hel del i soffan med en sovande tjej tätt intill. Det är sällan vår dotter tror sig vara stillasittande någon längre stund men nu när hon inte är frisk kan hon ligga i soffan i timmar. Man får passa på att mysa med henne när man får chansen helt enkelt.
Igår passade jag på att se The Impossible från 2012, en film om Tsunamikatastrofen. Filmen är verklighetsbaserad och skildrar en verklig trebarnsfamilj som åker till Khao Lak på julsemester. Jag grät så tårarna sprutade flera gånger, i princip hela filmen. Scenen när mamman i familjen ensam lyckats klamra sig fast vid en palm och skriker ett så hjärtskärande skri fick mitt hjärta att gå i bitar. Mamman och äldsta sonen lyckas hitta varandra efter första vågen men sedan kommer nästa våg och de slungas iväg från varandra.
Bilder från Netflix.
För någon som själv var med i Sydostasien den där morgonen den 26 december 2004 vet jag inte hur filmen upplevs, om den skildrar helvetet någorlunda verklighetstroget eller om den misslyckas totalt.
Något som gör att man blir väldigt känslosam när man ser filmen är att man vet att det faktiskt är sant, tsunamikatastrofen är verklig och har hänt. Det är inte bara något som någon filmskapare hittat på för att sälja en film. Kaos och panik när den stora vågen rullade in och slog sönder allt i sin väg. Så många familjer som splittrades, familjer som fullkomligt raderades. Det går inte att förstå när man inte har varit med om det själv.
En klart sevärd film och jag tipsar om att ha näsdukar nära till hands <3
Senaste kommentarer