En dans på rosor
När jag var gravid följde jag många mamma-bloggar. Alla beskrev hur underbart livet är med en liten bebis (och det är det visserligen) men jag tror aldrig att jag läste något negativt, allt var alltid en dans på rosor och alldeles alldeles underbart.
Så kom då vårt fina lilla flickebarn
Selma var en snäll liten bebis som åt, sov och bajsade men för oss var livet som nyblivna föräldrar minsann ingen dans på rosor (jag har tidigare berättat mer om just detta, det inlägget hittar du –> HÄR <–) Jag var visserligen sjuk och i vissa perioder hade jag svårt att ta hand om mig själv men även om jag inte varit sjuk så vill jag inte måla upp någon fantasibild om hur det är att vara förälder. Allt kan inte alltid vara fantastiskt, alla har upp- och nedgångar men däremot tror jag att nedgångarna är sådant som folk inte vågar eller vill berätta om. Man framhåller sig själv som någon sorts ultimat supermamma och jag vet att ingen är på topp dygnet runt, året om. Missförstå mig inte, jag tycker att det är en underbart magisk gåva att bli mamma men alla dagar är inte som ”a walk in the park” eller som att dansa runt på små rosa moln, det finns dåliga dagar också.
Alla fasader har sina sprickor
Jag var 27 år när Selma föddes och jag hade minsann läst hur lätt det var att vaka hela natten med ett barn som hade magknip, eller hur myspysigt det var att väckas kl 4 på morgonen av ett joddlande litet barn (när man varit vaken och ammat i stort sett hela natten). Allt verkade så gulligt och pluttenuttigt, det verkade inte finnas något som dessa mammor upplevde som ”jobbigt” eller mindre trevligt/mysigt. Allt var som sagt fantastiskt och alldeles alldeles underbart. Mmmmhm, jo tjena! 😉
Jag är glad att jag inte var yngre när jag blev mamma för då hade jag garanterat trott att det var något fel på mig som inte var jättepigg på morgonen när jag haft en vaken natt eller när jag blev lite lagom stressad ute på stan då ungen bajsade så det fullkomligt sprutade skit upp i nacken genom ytterkläderna. En del väljer att måla upp en fasad och visar de bästa stunderna men alla fasader har sina sprickor.
Ingen är perfekt, alla har sina nedgångar. Alla har en dålig dag då och då. Ingen kan vara sitt allra bästa jag dygnets alla timmar. The Ultimate SuperMom bor i oss mammor ibland men absolut inte dygnet runt, året om och det är inget fel med oss för det. Vi är helt enkelt bara människor och det betyder att vi också kan göra fel. Så är det och det är en sanning som jag önskar att alla blivande mammor får veta.
Mammor som vågar sticka ut hakan och vara ärliga
Det är väldigt sällan jag läser om människor som vågar berätta om händelser som inte enbart är positiva. Isabella Löwengrip berättade för några veckor sedan att hon hade ”tappat det” efter en vaken-natt med yngsta barnet. Jag tycker att hon är stark som öppet vågar berätta att sånt här händer, det är ju faktiskt högst normalt och jag blir glad ända in i hjärtat när kvinnor som hon vågar sticka ut hakan och vara ärliga. Jag är helt övertygad om att hon fick ta emot en massa skit från ultimata supermorsor som tyckte att hon gjorde fel.. Starkt gjort Blondinbella, tummen upp till dig! Hela inlägget kan du läsa här –> Att tappa det <–
Kram kram från en helt vanlig mamma som har både bra och dåliga dagar 😉
Hej Hanna! Vilket bra inlägg. Så sant. Alla dagar är inte alls bra. Vissa dagar vill man ju verkligen ta sitt pick å pack å bara dra…. funderar över att du uttrycker : mitt liv som förlossningsskadad. Du är väl inte det som Person? Utan en person som lever med förlossningsskada? Hade nog hellre skrivit mitt liv med förlossningsskada:) som du hör har jag pluggat sånt här å fastnade bara vid uttrycket 😉 bara en tanke…. Kram kram. Å tack för allt du delar med dig av.
Hej! Jag förstår hur du menar men för mig känns det mer ”rätt” att säga som än med. Skadan hämmar mig och påverkar mig i allt jag gör och finns med i varje beslut jag tar och den påverkar mig som person också inte bara det fysiska så jag fortsätter på som 😉
Tack för att du tar upp detta! Är mitt i bebislivet (dottern blir 11 månader nästa vecka) och har under hela hennes liv förundrats över hur folk kan tycka att det är så hundraprocentigt fantastiskt det här med att ha barn. Alltså, det är ju så jäkla jobbigt emellanåt! Jag har varit ganska öppen med det men ofta känt mig oförstådd och dum. Det jag tror att folk är rädda för är att andra ska tro att man inte älskar sitt barn tillräckligt. Det har ju dock INGET med saken att göra! Jag har många gånger förundrats över hur jag kan bli fullkomligt galen av frustration och kärlek på samma gång. Det är så häftigt, hur det går så hand i hand och att man med all säkerhet vet att frustrationen går över (för stunden 😉 ) men det gör inte kärleken.
Som sagt, tack för att du tar upp ett viktigt ämne!!
Tack 🙂 Ja visst är det häftigt att hjärtat nästan svämmar över av kärlek samtidigt som man sliter sitt hår i ren frustration 😉 Våran tjej är det bästa vi har i livet men nog känner man sig gråtfärdig ibland när trotsen slår till! I höstas var vi till Kreta på semester två veckor. Jag brukar skämta och säga att om det varit möjligt skulle Selma ha fått åka hem efter en vecka 😉 hihihi Men inte älskar jag henne mindre för att jag skojar om att ”skänka bort” henne ibland. Vissa fagar är fantastiska och andra dagar är en prövning från morgon till kväll, precis som det ska vara 😉 Kram