Ibland blir jag bara så förbannad på att kvinnor kan vara så trångsynta och fördomsfulla. Det är kanske inte så underligt om kvinnosaksfrågor har problem i dagens samhälle eftersom det råder sådan djävulsk avundsjuka och trångsynthet bland många kvinnor.
När en kvinna skriver en debattartikel om rätten att välja kejsarsnitt blir mottagandet inte mer än ljummet men sedan kommer en man och skriver något om samma ämne och då exploderar sociala medier. Missförstå mig inte: Jag applåderar männen som ställer sig på kvinnans sida och som kämpar tillsammans med oss men nog är det väl underligt att det måste till en man för att debatten ska få sådan uppmärksamhet?! Och nu när vi sett vilken genomslagskraft männen verkar ha vill jag gärna uppmuntra andra att ta efter, ni drabbas ju också av våra förlossningsskador!
När det gäller förlossningsskador håller vi ihop, vi kvinnor som skadats. Andra kvinnor, som inte råkat ut för någon skada, kan dock (ibland) ha svårigheter att se våra problem. Man läser om våra trasiga underliv, om våra förstörda familjeliv, om depressioner och liknande. Man läser att den förlossningsskadade kvinnan lider psykiskt, fysiskt, socialt och ekonomiskt men minuterna efter man har läst glömmer man och fortsätter med sitt liv.
”Privilege is when you think something is not a problem because it´s not a problem to you personally”
Jag upplever att jag ofta får försvara mig inför andra kvinnor, har svårt att tro att det beror på avundsjuka men jag vet inte riktigt vad annars det kan tänkas vara. Jag får kommentarer (ibland telefonsamtal) av andra kvinnor som tycker att jag ska ”tänka på min integritet” och ”kanske inte dela med mig så öppet av mina problem”. Eller ”hur tror du att din dotter kommer känna när hon blir så stor att hon kan ta del av allt du delat med dig av?”. Man försöker liksom tysta ner oss och förminska våra skador och upplevelser, sätta munkavle på oss och hoppas att vi inte ska röra om mer i grytan. Men en sak kan jag göra fullkomligt klar:
Det fungerar inte.
Jag blir bara ännu mer taggad och ännu mer säker på att det jag (vi) gör skapar förändring. Vi skriver kvinnohistoria och vi ser dessutom till att Svensk Förlossningsvård prioriteras och att pengar avsätts för att förändra och förbättra!
Hej där. Först av allt vill jag säga att Du/Ni inte ska låta er tystas av de kvinnor som slår ner på er kamp för säkrare förlossningar och eftervård. Förmodar att de kvinnorna är väldigt pryda så det är därför det väcker ” ont blod ” hos dem. Mitt råd till dem är att de inte MÅSTE läsa, det är inget tvång.
I övrigt så tycker jag att det är viktigt att barn får veta vad som hänt när de är stora nog att förstå. Själv var jag 64 år när jag fick veta att min mamma hade ngn typ av förlossningsdepression och det har förklarat mycket som jag funderat över. Tyvärr avled hon för 11 år sedan så jag har inte kunnat fråga henne hur det var. Hade uppskattat om jag fått veta tidigare kanske hade jag haft en bättre relation till henne. SÅ FORTSÄTT KAMPEN och strunta i alla ”Moraltanter”
Tack ❤ Måste på något sätt kännas sorgligt att inte få chansen att prata med henne om det! Kram
Jävligt bra skrivet! Kvinnor ska backa kvinnor! Fortsätt med det du gör!
Tack ❤
Bra skrivet!
Jag har funderat på hur förlossningsvården skulle ha sett ut om det var männen som födde barn?
Mycket intressant tanke…
(..eller så skulle det bli som pappa sa när de kom hem efter förlossningen: ”- Hade det varit karlarna som födde barn hade det varit max ett barn per familj!”)
Ja det har jag funderar på många gånger, förmodligen skulle vården se helt annorlunda ut!