Mot en gemensam framtid
Alla som fått barn vet att det kan vara lite påfrestande för relationen ibland. Vakna nätter, massor med hormoner och lite av en känslomässig bergochdalbana. Man känner sig inte superglad kl 3:40 när ens barn bestämmer sig för att göra morgon, det är inte gullegulligt att bli nedskiten eller få spya i sitt nytvättade hår och även om småbarnstiden verkligen har sin charm så kan det vara lite jobbigt också 😉
Relationen
När man lever med en förlossningsskada så är det inte bara ens eget liv som påverkas. Som jag berättat tidigare så påverkas hela min familj av min skada och jag vågar väl säga att även relationen genomgår extra prövningar. Dels vad gäller samlivet, det är inte så att man vill kasta sig i sänghalmen med ett sönderskuret underrede direkt… Även om jag gillar att tänka positivt och själv ha kontroll över hur jag mår rent psykiskt så påverkar det här mitt humör och många gånger går det tyvärr ut över min man. Kort stubin och lite extra retlig är vad den här smärtan gör med mitt temperament.
Upp- och nedgång
Jag är så oerhört tacksam för att Adam kan tackla mina känslostormar och för att han rider ut mitt hemska humör när det knackar på dörren. Det handlar om att tillsammans kunna ta sig igenom, rida ut stormen och komma ut starkare. Jag skulle aldrig ha klarat det här utan mina närmaste och jag älskar er för att ni ställer upp, framförallt älskar jag dig Adam som står ut med mig när jag är som värst. Det positiva är att med tiden har jag lärt mig hantera mina motgångar med misslyckade operationer och förhoppningsvis kanske jag snart lärt mig att hantera den känslomässiga bergochdalbanan som min förlossning för fyra år sedan skickade ut oss på!
Senaste kommentarer