Efter onsdagens operation var jag ledsen. Ja inte bara ledsen, jag kände mig nog både besviken och nedstämd. När jag vaknade post op och kände mig hyfsat med i matchen fick jag några minuter med kirurgen och vi kunde då konstatera att hålet i tarmen inte tagit ihop något. Det är fortfarande lika stort som före senaste lagningsförsöket för snart ett år sedan.
Uppsala 170627. Akademiska Sjukhusets tredje och sista lagningsförsök.
Jag hoppades så mycket att hålet skulle ha blivit mindre. Det var vad kirurgen i Uppsala förväntade sig, även om operationen misslyckades så sa han att chansen var stor att hålet skulle kunna ta ihop en hel del så länge vi avvaktade med dränage. Så i drygt nio månader har jag varit utan dränage, och det har varit en tuff tid. Min oro och rädsla för abcesser och blodförgiftning har varit stor, jag har burit en invändig stress som nästan ätit upp mig och nu visade det sig att allt detta var till absolut ingen nytta då hål-helvetet (ursäkta språket) fortfarande är lika stort. Hade hålet blivit mindre skulle det vara lättare att laga och därför hoppades jag så mycket att det skulle visa sig vara yttepyttelitet. Hoppades på kanske två millimeter i diameter men tji fick jag..
Besvikelsen när jag förstod att problematiken med att laga hålet kommer fortsätta, alla känslor kom över mig på en och samma gång. När ska detta få ett slut? Kommer jag måsta leva med den här problematiken resten av mitt liv?
Som att åka känslomässig berg- och dalbana. Jag säger som Ronan Keating: Life is a rollercoaster, just gotta ride it…
Kram ❤
❤️
❤️
❤️